”Singoallas sorgbarn i folkhemmet”

Vi har omkring 700 zigenare i Sverige. En siffra som väcker en viss eftertanke. När man tänker på hur ofta denna folkgrupp syns i tidningarnas spalter har man åtminstone knappast varit på det klara med att den inte ens uppgår till en tiotusendel av invånarna i folkhemmet.

`Nu har denna minoritet av medborgare fått en vapendragare i hr Daniel Wiklund (fp), som genom en interpellation i andra kammaren vill fästa regeringens uppmärksamhet på de sociala missförhållanden och de därmed sammanhängande anpassningssvårigheter som zigenarna fortfarande lever i.

Framför allt gäller det barnen. Genom stammarnas nomadiserande tillvaro omöjliggörs deras regelbundna skolgång och fortsatta yrkesutbildning. Utan sådan blir de självfallet svåra att foga in i samhället och på det viset få det sociala likvärde med andra svenska medborgare som borde vara deras naturliga rättighet.`

Miljöförhållandena i hemmen, eller rättare sagt bostadsförläggningarna, är, påpekar också herr Wiklund, sådana att de ur samhällets synpunkt inte kan godtas, även om man med hänsyn till traditionens egenart skulle sänka sina anspråk. Barnen utnyttjas också av de vuxna på ett sätt som kraftigt skulle utmana den allmänna opinionen om det vore fråga om andra barn i Sverige än zigenarbarn också generationer efter Viktor Rydberg små samhällets ”sorgbarn”, som synes vara rättslösa och stå helt utanför lagen, även om de formellt lyder under den.

Flera försök att komma till rätta med problemet har gjorts. Både från skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har i olika sammanhang uttalats önskemål om att framför allt bostadsfrågorna för zigenarna skulle ordnas upp. Stiftelsen Svensk Zigenarmission, som sedan 1943 med statsbidrag driver en ambulerande skolverksamhet i zigenarläger, har ideligen hemställt att zigenarnas problem, i synnerhet bostadsfrågorna, skulle tas under övervägande för att bringas till en lösning.

Nu kan man möjligen invända att situationen över huvud taget inte ter sig särskilt ljus för en rationell lösning av just bostadsfrågan för viddernas folk. Även om de i och för sig vore välkomna i bostadsförmedlingens köer, skulle deras placering där knappast skynda på utvecklingen, med den tågordning som nu en gång råder där. Skolundervisning följs av en bättre organiserad yrkesskolning är då en betydligt lättframkomligare väg mot målet.

Samhället har mycket försummat att ta igen här. Herr Wiklunds interpellation är en välkommen tankeställare som förtjänar ett bättre svar än ”jaså”.

Det gäller att se upp med en falsk romantisering som i grund och botten inte är annat än en maskerad rasdiskriminering. Föreställningen att zigenarna "i stort sett för ett oordnat, ofta tygellöst liv och tvingar polismyndigheterna gång efter annan att ingripa vid supkalas åtföljda av vilda slagsmål” (Svenska Morgonbladet) är allmän – och inte alls förvånansvärd, just med tanke på den ensidiga, billigt kolorerade bild vi vanemässigt gör oss av det vilda zigenarblodet som har så lätt för att sjuda över och ställa till med sattyg.

Innan vi i folkhemmet förhäver oss i uttalad avsky för till exempel den diskriminering av negrerna som ännu inte är utrotad i USA borde vi sopa rent framför vår egen tröskel. De amerikanska medborgarna av färgad ras uppgå till ungefär 10 procent av befolkningen. Gör experimentet att de svenska zigenarna var av en liknande omfattning – det skulle betyda 700.000 i stället för de 700 som nu ”besvärar” oss med sin närvaro. Ändå finns det i USA en stark opinion som verkar för att uttryck som ”neger” och ”färgad” ska uteslutas ur pressens rubriker och referat, framför allt av brott eller andra händelser som kan ställa den agerande i en mindre fördelaktig dager.

En liknande kampanj skulle inte vara ur vägen hemma hos oss. Att behandla de 700 zigenarna som vanligt folk – med bibehållen respekt för deras egenart – borde inte vara omöjligt. Att ge dem chanser till en god start i tillvaron borde ligga oss alla om hjärtat. Det är inget oöverkomligt företag. Hur väl det kan lyckas bevisas bäst av missionsarbetet bland lapparna, som behåller sina traditionella seder och bruk, men ändå får ordentlig utbildning och värderas som de goda invånare i folkhemmet de är.

Lägerskolan 1943

Artiklar ur tidningar

Rapporter & brev

Statlig utredning

Fotografier

Om samtiden 1943

Besök oss

Kontakta oss

Öppettider