Illuminati, illvilliga ödlemänniskor och fejkad månlandning. Konspirationsteorier tar allt större plats i populärkulturen och i politiken. Många lärare vittnar om att de också tar sig in i klassrummen. 

Det finns olika typer eller grader av konspirationstänkande. Den amerikanske statsvetaren Michael Barkun delar i sin bok A culture of conspiracy upp konspirationsteorier i tre kategorier.

Konspirationsteorier är inget nytt fenomen. När digerdöden spreds på 1300-talet anklagades judarna för att ha orsakat sjukdomsspridningen genom att förgifta vattnet i brunnar. Myten om sällskapet Illuminatis hemliga makt etablerades redan i samband med franska revolutionen. Men i dag har samma typ av teorier fått extra skjuts av internets genombrott.

Konspirationsteorier kan också passivisera medborgare. Den som regelbundet matas med budskap om att staten ljuger och att allt redan är bestämt och planerat av en dold makt riskerar att steg för steg checka ut från det demokratiska samhället.

Att hantera konspirationsteorier i ett klassrum är inte lätt. Forskning visar dessutom att om man väljer fel strategi riskerar det att stärka anhängarens tro på konspirationsteorin och rentav få fler att fatta intresse för den.

Ett vanligt missförstånd är att människors felaktiga föreställningar främst beror på bristande kunskap. Och att man får dem att förstå hur det egentligen ligger till genom att fylla på med så mycket korrekt information som möjligt. Det har visat sig att detta till och med kan få motsatt effekt.

En självklar ingång i arbetet med konspirationsteorier är källkritik. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att konspirationstänkandet utmanar våra invanda föreställningar om vad som är en tillförlitlig källa.